Varför inte bara säga du?

Härom dagen när jag satt på t-banan påväg hem, försluten i mina egna tankar och läsandes satte det sej en man mitt emot mej. Lade inte direkt någon större vikt och uppmärksamhet vid hans närvaro förens han började prata. Konstant och oerhört störande babblade han HELA vägen. Han verkade inte alls haja att jag satt o läste, även fortfarande när han babbla. Vanligtvis uppskattar jag sällskap, även av främande människor på t-banan. Men tajmingen var riktigt kasst och han lyssna inte alls på svaren han fick och pratade om mycket mycket märkliga ting. Upprepade gånger sa han sedan "oj jag ska inte störa." o så ändå babbla han på. Dessvärre skulle han av på samma station men tack o lov sa han hej då o ställde sig innan mej så jag gick till en annan dörr o pustade ut. Efter att ha lyssnat på någon som pratat i typ 250 ord i minuten o utan att själv få en syl i vädret blir man ju helt slut ju... särskilt om man egentligen inte ens vill snacka med personen ifråga. Aja när jag sedan stod i rulltrappan kommer någon gåendes åt fel håll i den o denna någon lägger en hand på min axel o frågar "Is it ok if I call you my baby?" Självklart var det samma snubbe. Vid d laget lessna jag totalt o gav till svar "det är ett fritt land o jag antar att jag inte kan stämma dej för att du säger så... så..."
Hans kommentar blev " eller föredrar du kanske maschanjang?". Spontant tänkte jag då att ja absolut föredrar jag "... jang" vad d nu betydde på hans språk, fick ju ialla fall mej o tänka på de tre muskutörerna... innan jag hann svara sa han med en enorm entusiast "nä nu vet jag något som du kommer gilla, I will call you my Lady". Snabbt innan hann skulle hinna fortsätta sa jag då redigt irriterat " varför inte helt enkelt bara säga du?, du funkar alldeles utmärkt att kalla mej för!"

Punkt slut hej då.