Ibland blir det liksom bara som det blir och bra blir det.

Som igår tillexempel. Mitt i plugg och med helt andra planer ringer en vän som är nybliven mamma. Samtalet slutade med att jag lite hastigt fick åka dit. Med kartan från gula sidorna färsk (men tydligen uppochned vänd) i minnet pallrade jag mej av bussen i Kista. Handlade lite behövligheter och försökte leta på familjen Singhs lägenhet. Frågade om vägen på affären utan att få svar. Från ingen stans, eller faktiskt från höger dyker det upp en man. Han, med snickarbrallor, färg i ansiktet och vackra ögon förklarar vägen. Typiskt tänker jag samtidigt som jag lyssnar på vägbeskrivningen, jag skulle ha satt på mej några andra kläder, sminkat mej eller åtminstone gjort något åt håret som var kvar i en lillamyfrisyr. Pallrade mej ut ur affären och gick åt hållet han beskrivit letade mej framåt vilket tydligen syntes väl för snart hör jag någon säga: "kom, hitåt är det." Det var den absolut inte alltför tråkiga mannen från affären. Han skulle tydligen åt samma håll och ville enligt honom själv gärna visa mej vägen. Jaha så där gick man med ett haffsigt utseende tillsammans med en trevlig man o småpratade.

Min poäng är att ibland är det så kul med oplanerad saker för det öppnar ofta upp till så mycket annat oplanerat att hända... även om det är relativt små saker så som att möta en trevlig man att ha sällskap med så är det sådana saker som gör livet extra speciellt tycker jag.