Isabella & Jag

Mitt fönster vätter ut mot gångvägen som leder ner till fältet. Första gången jag hörde mannen ropa "Isabella, Isabella" trodde jag att det var en kärlekskrank som försökte få någon av granntöserna att släppa in honom genom fönstret. Andra gången jag hörde ropet på "Isabella" var det något mer förmanande och strängt. Vid det tillfället såg jag bilden av att Isabella nog var en unge och att det var pappan eller liknande som ropade. När jag äntligen fick möta Isabella för första gången hörde jag först ett oroade och upprepade rop "Isabella? Isabella! Isabella?!?!? ISABELLA!!!" Efter att jag hört ropen fick jag se en halvt flygande och halvt skuttande sådan där liten hund som enligt alla tidningar är hemsk och bits. Denna varelse var påväg rakt mot mej i fantastiska rörelser. Det var bland det vackraste jag sett! Självklart glömde jag alla tidningsrubriker och tog emot Isabella med ett stort leende. Jag befann mej nederst i trappan och hon hoppade från det översta trappsteget och blev därför ganska stor. Men oj så försiktig hon var! Och glad och lycklig och studsandes :-) Springades runt hörnet kom mannen som jag hört ropa. Han bad om ursäkt en sådär sjuttioelva gånger och vi småpratade lite. Sedan dess har jag träffat Isabella många gånger och vi har ett härligt förhållande. Idag påväg till affären mötte jag dem och nog är hon ett glädjeämne för mej. Så otroligt vacker och glad! Vi busade och hade det bra en stund. Minen på hussens kompis var nog en av dem mest tydligt förvånade jag någonsin sett.

(ps 1 Nog tycker jag att hussen borde koppla henne lite mer! Inte så kul för alla som inte är förtjusta i att få en hund mot eller på sej.)

(ps 2 Det stämmer kanske det där med sådan husse sådan hund. Förutom då kanske att även om Isabella är fantastiskt vacker i "båkåtslickat" hår så är då absolut inte ägaren det!)