GPS är bra... men pappa är bäst!.

På jobbet har vi en minibuss. Inte en sådan där smidig liten sak av nyare modell utan en stor otymplig variant. Automatväxlad och otroligt seg att få upp för backar. Igår kväll behövde jag ensam med hjälp av denna ta mej till en adress mitt i stan. Inga problem, en av mina kollegor har en GPS som man kan koppla in så det hela skall väl gå utan större problem tänkte jag.

Det hela började med att jag skulle försöka skrapa rutorna. Vilket visade sej vara väldigt problematiskt eftersom jag inte nådde längre än till nedre delen av rutan trots att jag hoppade. Tur att kollegan är lång. När rutorna väl var skrapade så skulle jag bege mej iväg. Detta med automat är ju ett gissel. Finns typ fler "växlar" än på en vanlig bil ju. Jaja, fick till det hela och när jag hade kört runt ett varv på parkeringen och började få någon sånär koll på vart jag hade bilen bar det iväg. Till och med utsikten blir ju helt annorlunda, man sitter ju tokhögt. Blinkningar och sådant går ju i vanliga fall per reflex men i denna bil visade det sig blinkers och vindrutetorkarspakar sitta på helt andra platser. Tur i alla fall att GPSen berätta vägen för jag hittar ju inte så bra i stan och jag hade ju tillräckligt att hålla reda på. Mitt inne i stan blev det dock helt plötsligt tyst. GPSen la av. Jag blev helt lost. Hamna i ett vägarbete vilket enligt mej är tillräckligt krångligt att köra igenom med en en vanlig bil då det är tät trafik. Rätt som det var vimla det av polisbilar ikring mej & jag måste säga att jag blev lite nojjig över min körning. Hade ingen aning om var jag var och började få lite brottom, letade efter någonstanns där jag kunde stanna för att titta på kartan jag skrivit ut från nätet. Inte lätt att hitta lämpliga platser att stanna på mitt i stan. Särskilt inte när man inte är van att köra bil i stadstrafik Tillslut hittade jag en plats och började kolla på kartan. Upptäckte ganska snart att kartan inte täckte den plats jag befann mej på. Smått uppgiven ringde jag Mor & Far och pappa fick beskriva vägen för mej. Tur alltså att man kan ringa pappa när tekniken lägger av.

Peruk nästa?

I förmiddags efter träningen dök helt plötsligt den där helt ofantligt vackra kvinnan upp precis framför mej. Hon har så vackra drag och är vackert mellanbrun i hyn. Och för att inte tala om håret! Tätt sittandes helt underbara bruna hårstrån i ett perfekt fall. Ungefär efter att jag konstaterat det ännu en gång så tog kvinnan helt plötsligt av sej håret. Hon tog av sej håret!

Eftersom att det så smått börjar synas är det väl ingen hemlighet längre antar jag... Det är nämligen så att jag börjar bli riktigt ordentligt tunnhårig på sina ställen. Och dom grå hårstråna kommer allt tätare. Dessvärre tycks dom alla samlas precis vid pannan och tinningen där dom ju syns så ofantligt tydligt. Känns ju inte som något stor grej än så länge, men man har ju börjat fundera, särsklit efter dagens experiens, på att kanske införskaffa en peruk?

Nu är det fikadax med James & Camilla :-)